Tankar på bussen hem
Nu var det gjort, mitt tal. Det är sant det dom säger, det känns bättre efter! Även fast det fortfarande känns i magen är det bättre. Jag är stolt över mig själv, för att jag gjorde det.
Och jag hade aldrig klarat det utan de underbara som stod framför mig och tog sin tid att lyssna. Deras närvaro sa mer än tusen ord och det gav mig sådan styrka att klara det, som för er kanske inte är något speciellt.
Men för mig, för mig är stort. Det var svårt att ta sig igenom hela talet utan tusen tårar och jag vet inte om det smittade av sig, om det var mitt tal eller hela stämningen som gjorde det men det var inte bara mina tårar i det rummet. Det kändes i den stunden skönt, skönt att veta att det var okej för mig att vara ledsen. Det var en känsla av att dom som satt där och lyssnade ville höra det jag hade att säga, det var skönt. Och jag vill säga det, flera gånger om att det är inte svagt att gråta. Det är starkt att våga visa sina känslor. Så kom ihåg att det är okej att vara ledsen.
